kan inte förstå att det gått fyra år. fyra år av saknad och oro för hur du har det nu. jag vet att du har det bättre än du hade det sista tiden med oss, men helst av allt skulle jag ha velat ha kvar dig här hos oss. livet är så orättvist, varför är det alltid de bästa och finaste som får lämna oss alldeles för tidigt? du som aldrig skulle kunna göra en fluga illa, du som var lugnet själv, den som jag gick till när jag bara vill ha någon som kramade om mig när jag uppstressad. du gjorde mig alltid lugn. 
jag är så tacksam för alla de fina och underbara minnen från resor, sommarlovdagar och högtider som jag har med dig. Jag minns att när jag och emma var små, så smög vi alltid in till dig i ditt rum och gömde oss för mormor i din säng tillsammans dig. vi låg där och fnittrade när mormor inte kunde hitta oss, och du bara skrattade. alla de dagar som jag har fått följa med dig till ditt jobb och alla de häftiga och intressanta människor jag har fått träffa. Om jag någonsin ska bli något annat som inte är inom frisöryrket ska jag bli rekvisitör, precis som du.