Jag vet inte vart jag ska börja, har skrivit och skrivit om så många gånger. Inga ord känns rätt. Inget av detta känns rätt. Men hur kan någonting vara rätt när livet kan kännas så fel..?

Jag känner inget, samtidigt som jag känner allt. Jag är full av ilska samtidigt som jag är tom på alla känslor. Jag vill skrika och slåss med allt och alla, samtidigt som jag bara vill vara i en famn och bara gråta. Jag vet att du mår bra nu och att du inte har ont mer. Man säger alltid Tänk på att hon har det bättre nu men det är svårt. För bättre för dig hade varit att du varit här. Helt frisk. Med oss.

Man tänker hela tiden tänk om. Tänk om de upptäckt den tidigare. Tänk om de tagit henne på allvar direkt,. Tänk om. Tänk om. Tänk om...

Du har gett mig så mycket. Lärt mig så mycket, hjälpt mig så mycket. Du är den bästa förebilden man kan ha. Din styrka och vilja genom hela din kamp är den starkaste jag någonsin varit med om. Vi borde alla lära oss av dig. För att inte prata om din familj. Speciellt Sofie, världen bästa mest underbara syster man kan tänka sig. <3

Jag är så glad att jag har haft äran att få ha dig i mitt liv. Du har rört mitt hjärta så djupt och förgyllt mitt liv med så mycket glädje, kärlek och minnen. Vi har delat på så mycket... tårar som skratt. Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig min fina underbara alldelse fantastiska vän. Vår kämpe. Vår förebild. Vår Ängel.

Sov gott mitt hjärta, vi ses i Nangijala <3



Du är förevigt min Malla & jag är förevigt Din <3




Jag älskar dig <3